Läste just i tidskriften OPUS (som för övrigt är en utmärkt temperaturmätare på svenskt - offentligt finansierat-musikliv) att de - som jag själv - tycker att det saknas initiativ i den svenska musikdebatten. Ofta är det alltför tyst, och musiklivet har genom åren varit utsatt för en rad reformer och förändringar varav flera förtjänat ett bättre öde än tystnad. För även bra reformer och förslag kan tjäna på att belysas i en öppen debatt och diskussion. För att inte tala om de dåliga. Till OPUS vill jag säga att jag - och blåsarsymfonikerna - mer än gärna bidrar till att höja temperaturen på samtalet om musik (och musikens villkor). Som ett led i detta prövar vi en mängd olika grepp. Att blogga är ett sådant - ett annat är att aktivt delta i samtal kring hur den framtida politiken på musikområdet ska utformas. Men vi vill också vicka lite på den piedestal som konstmusiken ibland placerar sig själv på - genom att kosta på oss såväl självkritik som ...humor(!). Bilden ovan visar när vi strax efter en konsert tågar mot Nybrokajen i vad som kanske kan vara det kortaste demonstrationståget som synts i Stockholm på många år. Den röda färgen på plakaten till trots var dock manifestationen helt partipolitiskt obunden - rött råkar vara den färg vi valt för en nyligen avslutad reklamkampanj i T-banan. På plakaten står odödliga deviser såsom: "När träffade du en fagott senast?" och "Vad vill Tjajkovskij dig?". Någon kanske skulle hävda att vi här hade ett tillfälle att också idka den ovan omtalade självkritiken och helt enkelt låta bli att kasta en skugga över vår fina orkester...Men vi gjorde en annan bedömning, kan man säga. De Stockholmare vi mötte i julhandeln såg märkbart uppiggade ut av greppet - i synnerhet som vår trumpetare Martin Lood levererade en och annan smattrande fanfar som komp till blåsorkesterns slagordskör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar