Samtidigt har SVT rapporterat och tidningarna skrivit om hur andra statsunderstödda musikverksamheter i Sverige inte håller fanan särskilt högt i fråga om jämställdhetsarbetet. Eftersom vi inte ännu har statsstöd kanske vi skulle kunna få komma med i gänget och dela med oss av våra erfarenheter på området. Det är bara att ge oss ett statsbidrag, så kan vi hjälpa till att förbättra den statliga orkesterstatistiken på området -och dessutom vara med i kvalitetsutvecklingsarbetet på nationell nivå!
måndag 6 september 2010
Nu är säsongen igång!
I lördags drog vi igång Skippa Helskägg - världens första jämställda säsong. En engagerad debatt föregick konserten, till vilken Stockholms Unga Blåsarsymfoniker agerade förband. I debatten medverkade en rad namnkunniga musik- och kulturpersonligheter, och samtalet kretsade mycket kring kvalitetsbegreppet - vem har tolkningsföreträdet i dag och hur kan man bredda och fördjupa samtalet? Som startskott för vidare samtal tycker jag att panelen gjorde ett utmärkt arbete - spännande inlägg från alla! Och konserten...Fantastiskt tight och laddat spel av orkestern gav rum för en stor upplevelse, vilken kvitterades av strålande recensioner såväl i SVD som i DN! Det uppstod många starka ögonblick också av utommusikalisk karaktär: då de närvarande (tiotalet) kvinnliga tonsättarna i publiken reste på sig på Karin Rehnqvists anmodan, kändes ögonblicket starkt symbolladdat.
fredag 3 september 2010
Skippa helskägg!
I morgon smäller det - invigningen av Skippa helskägg! - världens första jämställda orkestersäsong. För den som till äventyrs missat det går tilltaget ut på att spela lika mycket musik skriven av kvinnor som av män. I dagens SVD kan man läsa om detta. Musiken vi spelar är vacker, medryckande, utmanande, kraftfull och subtil...Kort sagt: som musik ska vara. Kom därför och var med om denna världsunika händelse som går av stapeln i morgon på Berwaldhallen. Konferencier är Marika Lagerkrantz. Det blir också ett samtal före konserten, där vi med ett antal namnkunniga kulturpersonligheter (däribland Kulturådets styrelsordförande och Kulturdepartementets stabschef) diskuterar musikinstitutionernas arbete med bl a repertoarfrågor. Vi har också bjudit in Kurt Nordkvist från Arjeplog som lovat delge oss sina erfarenheter av manliga nätverk inom scenkonsten i ett litet specialskrivet anförande...Nedan en länk till SVT:s Kulturnyheterna som i går sände ett reportage från repetitionerna. Välkomna!
lördag 12 juni 2010
N11 debatten nu igång!
Redan för ett år sedan, med Kulturutredningen, då misstankarna om en kommande nedläggning av Rikskonserter blev tydliga, började jag rota i frågan om N11. En proposition och ytterligare en utredning senare har politikerna fortfarande inte tagit ett trovärdigt grepp kring frågan. Det som då var förutsägbart var att den nuvarande situationen skulle uppstå, nämligen att staten tycker att lokala och regionala finansiärer ska ta över, och de är i sin tur kallsinniga inför en plötslig kostnadsökning. Men som man nu iscensatt det liknar situationen ett försök att förstöra möjligheterna - det är som om staten var en villaägare som knackar på hos grannen och överräcker amorteringarna, tackar för sig och går. Det behövs - kära politiker - TID för att bygga alternativa finansieringar. Och i detta fall är det Kulturdepartementets ansvar att bygga förutsättningarna för processen, eftersom de ansvarar för nedmonteringen. Det tänker man BÖRJA med i augusti, ungefär samtidigt som Fastighetsverket behöver börja leta efter andra huvudmän än musikaliska...Jag undrar lite över hur man tänkt sig detta - skulle inte hyresvärden reagera på ett nedläggningshot? Trodde Kulturdepartementet att denna myndighet skulle sitta med armarna i kors tills politikerna bestämt sig? En sällsynt taskig timing - för oss som sysslar med musik är det en självklarhet att beakta varje given situations behov av specifikt tempo. Kanske behövs lite ensembleträning på departementet? I dag var i allafall en artikel publicerad i DN. Tonsättaren Anders Nilsson har startat en Facebooksida för Nybrokajen, som på ett dygn gått från noll till femhundra medlemmar. Och vi fortsätter att slåss för våra utvecklingsidéer på kajen!
torsdag 3 juni 2010
PÅ Nybrokajenfronten inget nytt!
Ännu ett regeringsmöte, och inget beslut om de beramade "rundabordssamtalen" angående Nybrokajen 11:s framtid. Man undrar ju...
fredag 7 maj 2010
Skippa Helskägg - releasen
Så var det dags! Säsongsprogrammet som låtit vänta på sig i drygt hundra år har presenterats... Med vår jämställda säsong, kallad "Skippa Helskägg" skapar Blåsarsymfonikerna musikhistoria. På bilden syns gänget uppställt för en sista genomgång före släppet. Vi är för dagen iförda helskägg som symboliserar den goda täckning av manlig musik som orkestersverige kan uppvisa. I bakgrunden har vi sinnebilden för miljöerna som format den moderna tidens repertoarresonemang... Gallen-Kallelas Symposion, med en till synes rätt packad Sibelius i högerkant. Bredvid mig, som är iförd grått ZZ Top-skägg, står Sofia Nyblom, redaktör för säsongsprogrammet. Lena Haag, programrådets ordförande, var på repetition då bilden togs.Sällan når vi i orkestervärlden upp till det nu ganska urlakade ordet "unikt". Men nu jäsingen... Lägger man därtill en Länsmusikverksamhet som vässat de kvalitativa klorna, så kan ni förstå hur taggade vi var då vi mötte världspressen i torsdags. DN var som vanligt på hugget och ville publicera först. SRP2 höll den publicistiska fanan högt och prioriterade detta genom Mitt i Musikens utsända. Men resten då?
Mycket spaltutrymme har ägnats de senaste åren åt att måla upp musiklivet som ett träsk av dåligt jämställdhetsmedvetande (ingen vidare bild - jag vet). Dessutom har det ofta konstaterats att institutioner och orkestrar lider av en viss obenägenhet till förändring. Det är är därför intressant att notera att stora delar av pressen väljer bort den största nyheten i orkestervärlden sedan Karajans uppståndelse (som ju inte ägt rum). Ja ja, jag överdriver...men helt klart är detta något "unikt"i verklig mening i en orkestervärld som vant publiken vid en 99-procentigt manligt utbud. Säsong efter säsong. Decennium efter decennium. Vad säger pressen då? Vid rundringning får vi de generella bortförklaringarna och mumlet om Gasklockor och redaktionella beslut utanför journalisternas påverkan. Här fanns ju faktiskt en möjlighet för media att problematisera och för läsarna och tv-tittarna beskriva det som faktiskt sker här och nu i musiklivet. Och också det som INTE sker.
Undra på att orkestervärlden betraktas som ett reservat om också media behandlar det som ett sådant och samtidigt bekräftar den ikonografi som den klassiska världen påstås försvara. När man som vi kliver ur Beethovenkoden skapas en kanske naturlig förvirring, med tanke på att normen stipulerar att orkestrar troget som en klocka och år efter år överraskar sina lyssnare med ännu ett framförande av Brahms, Mozart och Tjajkovskij.
Vi förstår det, och hoppas att vi kan få ytterligare tillfällen att berätta om hur vi tänker och arbetar med repertoar. Lika viktigt som att orkestrar sätter sig i dialog med samtiden (och omformulerar sina positioner) är att det finns arenor för offentliga samtal och kritiska ståndpunkter för utvecklingen av den offentligt finansierade konsten. Och då inte bara inom litteratur-, teater- och bildkonstområdet. SVT väljer att spegla bl a ytterligare en uppsättning av Tosca. Av Giacomo Puccini. Denna gång i Norrköping.
Äntligen!
Men låt er inte missledas av mina syrliga kommentarer...Vi är mycket glada för den uppmärksamhet vi ändå fått och framförallt för det innehåll vi nu kan presentera! Samma dag som vi släppte programmet fick vi också veta att Statens Kulturråd gett oss en slant för att vi ska kunna genomföra bl a en seminarieverksamhet i anslutning till våra konserter. Något som gjorde oss extremt glada, eftersom en stor del av projektet handlar om att kunna föra en fördjupad diskussion om de val vi gjort. Invigning av säsongen är den 4 september -kulturministern är inbjuden, och KVAST (Kvinnlig anhopning av Svenska tonsättare) delar ut Guldkvasten under konserten. PÅ Facebook kan ni leta upp gruppen Skippa Helskägg. Gå med och visa er uppskattning för inititativet och/eller kommentera!
fredag 19 mars 2010
Det ödmjuka örat
Nu har repetitionerna inför konserten med bröderna Bhattacharya dragit igång. Laguppställningen är fascinerande. Blåsarsymfonikerna, den evigt energisprutande Christian Lindberg och så slidegitarrvirtuosen Pandit (mästare) Debashish Bhattacharya och hans tablaspelande bror Subashish. Mötets unika karaktär fick en kickstart vid det frukostmöte jag och några medarbetare hade med Bhattacharyabröderna på deras hotell. Bakgrunden är följande: då Lena Haag för ett par år sedan började fundera kring ett koncept där man skulle integrera ett indiskt perspektiv i konserten, fick jag i uppdrag att skriva för den solist vi skulle hitta. Efter att ha letat runt ett tag, fann vi Debashish. Processen började med att jag lyssnade på hans musik - traditionsrik indisk konstmusik med en modern "twist". Och virtuost spelat - mycket virtuost. Ganska snabbt insåg jag att det var som upplagt för att hamna i någon sorts etnofälla - dvs att jag skulle försöka skriva i den tradition som Debashish och hans bror ägnat decennier åt att studera skulle bara bli fånigt. Därför skrev jag ett orkesterverk som jag ville skulle iscensätta denna kulturskillnad: den organiska och lyhörda indiska klassiska musiken som möter den formplågade och ångestridna västerländska klassiska traditionen... Därefter inbjöd jag Debashish att utforma en solostämma till verket. Igår fick jag för första gången smaka på vad detta grepp lett till. Under frukostmötet visade mig Debashish en analys av verket i bengalisk notskrift - allt fick plats på en halv A4. Han hade lyssnat på en mp3-fil av stycket och memorerat innehållet. "Då jag började min tioåriga utbildning", sa Debashish, "förbjöds jag att ta med papper, penna och bandspelare. Allt jag gjorde under 10 år var att memorera de cirka 20000 olika ragor och former som vår tradition bygger på". Jag började fundera på hur Debashish skulle ta sitt första möte med en västerländskt skolad orkester...Debashish förklarade också för mig att jag på något mystiskt vis i mitt verk lyckats pricka in formen för en raga som handlar om "en sorgsen kejsare". Min ataktarter hade också ledigt fogat in sig i de indiska 10-slagsperioderna.
Det gick lysande. Debashish inledde med att för orkestern berätta om sin tradition och sin utbildning samt förklarade att han var här för att lära (!). Jag tror aldrig jag hört en västerländskt skolad solist säga de orden inför en första repetition. Under repetitionen kunde alla bevittna hur Debashish och Subashish liksom lyssnade sig in i sammanhanget och tog en allt större och rikare plats i det musikaliska rummet. Jag tror att musikerna gick därifrån inspirerade och upplyfta av det musiska sätt som bröderna närmade sig sammanhanget.
Eller som Debashish sade efter repetitionen: "Det är en nåd att få arbeta med musik".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
