Det ödmjuka örat

Nu har repetitionerna inför konserten med bröderna Bhattacharya dragit igång. Laguppställningen är fascinerande. Blåsarsymfonikerna, den evigt energisprutande Christian Lindberg och så slidegitarrvirtuosen Pandit (mästare) Debashish Bhattacharya och hans tablaspelande bror Subashish. Mötets unika karaktär fick en kickstart vid det frukostmöte jag och några medarbetare hade med Bhattacharyabröderna på deras hotell. Bakgrunden är följande: då Lena Haag för ett par år sedan började fundera kring ett koncept där man skulle integrera ett indiskt perspektiv i konserten, fick jag i uppdrag att skriva för den solist vi skulle hitta. Efter att ha letat runt ett tag, fann vi Debashish. Processen började med att jag lyssnade på hans musik - traditionsrik indisk konstmusik med en modern "twist". Och virtuost spelat - mycket virtuost. Ganska snabbt insåg jag att det var som upplagt för att hamna i någon sorts etnofälla - dvs att jag skulle försöka skriva i den tradition som Debashish och hans bror ägnat decennier åt att studera skulle bara bli fånigt. Därför skrev jag ett orkesterverk som jag ville skulle iscensätta denna kulturskillnad: den organiska och lyhörda indiska klassiska musiken som möter den formplågade och ångestridna västerländska klassiska traditionen... Därefter inbjöd jag Debashish att utforma en solostämma till verket. Igår fick jag för första gången smaka på vad detta grepp lett till. Under frukostmötet visade mig Debashish en analys av verket i bengalisk notskrift - allt fick plats på en halv A4. Han hade lyssnat på en mp3-fil av stycket och memorerat innehållet. "Då jag började min tioåriga utbildning", sa Debashish, "förbjöds jag att ta med papper, penna och bandspelare. Allt jag gjorde under 10 år var att memorera de cirka 20000 olika ragor och former som vår tradition bygger på". Jag började fundera på hur Debashish skulle ta sitt första möte med en västerländskt skolad orkester...Debashish förklarade också för mig att jag på något mystiskt vis i mitt verk lyckats pricka in formen för en raga som handlar om "en sorgsen kejsare". Min ataktarter hade också ledigt fogat in sig i de indiska 10-slagsperioderna.

Det gick lysande. Debashish inledde med att för orkestern berätta om sin tradition och sin utbildning samt förklarade att han var här för att lära (!). Jag tror aldrig jag hört en västerländskt skolad solist säga de orden inför en första repetition. Under repetitionen kunde alla bevittna hur Debashish och Subashish liksom lyssnade sig in i sammanhanget och tog en allt större och rikare plats i det musikaliska rummet. Jag tror att musikerna gick därifrån inspirerade och upplyfta av det musiska sätt som bröderna närmade sig sammanhanget.

Eller som Debashish sade efter repetitionen: "Det är en nåd att få arbeta med musik".