Det ödmjuka örat

Nu har repetitionerna inför konserten med bröderna Bhattacharya dragit igång. Laguppställningen är fascinerande. Blåsarsymfonikerna, den evigt energisprutande Christian Lindberg och så slidegitarrvirtuosen Pandit (mästare) Debashish Bhattacharya och hans tablaspelande bror Subashish. Mötets unika karaktär fick en kickstart vid det frukostmöte jag och några medarbetare hade med Bhattacharyabröderna på deras hotell. Bakgrunden är följande: då Lena Haag för ett par år sedan började fundera kring ett koncept där man skulle integrera ett indiskt perspektiv i konserten, fick jag i uppdrag att skriva för den solist vi skulle hitta. Efter att ha letat runt ett tag, fann vi Debashish. Processen började med att jag lyssnade på hans musik - traditionsrik indisk konstmusik med en modern "twist". Och virtuost spelat - mycket virtuost. Ganska snabbt insåg jag att det var som upplagt för att hamna i någon sorts etnofälla - dvs att jag skulle försöka skriva i den tradition som Debashish och hans bror ägnat decennier åt att studera skulle bara bli fånigt. Därför skrev jag ett orkesterverk som jag ville skulle iscensätta denna kulturskillnad: den organiska och lyhörda indiska klassiska musiken som möter den formplågade och ångestridna västerländska klassiska traditionen... Därefter inbjöd jag Debashish att utforma en solostämma till verket. Igår fick jag för första gången smaka på vad detta grepp lett till. Under frukostmötet visade mig Debashish en analys av verket i bengalisk notskrift - allt fick plats på en halv A4. Han hade lyssnat på en mp3-fil av stycket och memorerat innehållet. "Då jag började min tioåriga utbildning", sa Debashish, "förbjöds jag att ta med papper, penna och bandspelare. Allt jag gjorde under 10 år var att memorera de cirka 20000 olika ragor och former som vår tradition bygger på". Jag började fundera på hur Debashish skulle ta sitt första möte med en västerländskt skolad orkester...Debashish förklarade också för mig att jag på något mystiskt vis i mitt verk lyckats pricka in formen för en raga som handlar om "en sorgsen kejsare". Min ataktarter hade också ledigt fogat in sig i de indiska 10-slagsperioderna.

Det gick lysande. Debashish inledde med att för orkestern berätta om sin tradition och sin utbildning samt förklarade att han var här för att lära (!). Jag tror aldrig jag hört en västerländskt skolad solist säga de orden inför en första repetition. Under repetitionen kunde alla bevittna hur Debashish och Subashish liksom lyssnade sig in i sammanhanget och tog en allt större och rikare plats i det musikaliska rummet. Jag tror att musikerna gick därifrån inspirerade och upplyfta av det musiska sätt som bröderna närmade sig sammanhanget.

Eller som Debashish sade efter repetitionen: "Det är en nåd att få arbeta med musik".

VD-bloggen: Debatten om musiken och jämställdheten

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=3358&artikel=3487224

Debatten om musiken och jämställdheten

Den senaste tiden har jämställdheten på musikområdet diskuterats extra flitigt. P2:s program Mitt i Musiken presenterade en liten undersökning som visade på de skrämmande siffror många av oss sedan länge känner till: musikområdet ligger långt efter andra konstområden då det gäller jämställdheten. I kommentarerna till nätversionen av Mitt i Musikens veckomagasin har några lyssnare reagerat på vad man menar är snedvriden journalistik. En lyssnare skriver: "När det gäller nutida tonsättare måste siffrorna sättas i relation till att kvinnorna bara utgör 15% av tonsättarkåren (se FST:s hemsida). Går man tillbaka 10 år var andelen kvinnor kanske 5% och dessförinnan var den ännu mindre. Den äldre konstmusiken utgör kanske 90% av repertoaren och bland klassikerna finns tyvärr inga verk av kvinnor". Inlägget är typiskt och visar på de problem musiklivet generellt får då det handlar om självreflektion. Frågorna är också knepiga. Lyssnaren vill göra gällande att verkligheten ser ut så här. Man kan med detta resonemang knappast klandra musiklivets aktörer för att det inte är bättre ställt- historien talar sitt tydliga språk, verkar man mena, och låt oss därför vara nöjda med att antalet kvinnliga tonsättare som är medlemmar i FST ökar.

Jag blir lite trött.

Också kan jag börja klippa med ögonen då jag hör annars kloka människor säga att det "ändå ytterst är en fråga om kvalitet". Föreningar av FST:s typ, orkestrar, länsmusikorganisationer, akademier - alla som är en del av musiklivets förgreningar gör val. De flesta av dessa val är sprungna ur delvis samma läsart: Historien är som den är och framtiden är svår att påverka. Men historien, så som den utformats och alltjämt beskrivs, är ju också resultatet av en mängd val som träffats i fråga om kvalitetsdefinitioner och vilka som ska få vara med och leka i musiklivets hierarkier. Spelsätt, estetiska val, beteenden, utseende, kön, etnicitet, sociala kvaliteter m.m. OCH (för all del) musikalitet är alla en del av det raster som historiskt (och alltjämt) spelar en roll i urvalsprocesserna.



Över alltihop vilar dock fortfarande bilden av musiken som en form av "absolut" konstform. Denna "absolutism" vill inte kännas vid vare sig kropp, kön eller andra värden, strukturer och signalsystem än de som musiken själv tycks ställa upp. Musiken och kvaliteten, tycks man mena, ÄR natur, och som sådan inte en del av det övriga samhällets (underförstått låga) bråkande om mäns och kvinnors jämställdhet...För min del har det varit avgörande att kunna konstatera att vi fortfarande skriver historien. Det är en aktiv handling som vi i musiklivets olika funktioner utövar varje dag. Och se - plötsligt kan man börja hitta musik skriven av kvinnor i alla epoker. Men på vägen finns en mängd föreställningar som lika aktivt måste bemötas och bearbetas. Inte minst hur vi väljer att definiera kvaliteten. Man måste aktivt mota de svaga valen (kändisfaktorn, igenkännandet som styrande princip för institutionell verksamhet) till förmån för dem som är med och bygger ett nytt musikliv. Då vi om någon månad presenterar vår orkesters första jämställda säsongsprogram (Under arbetsnamnet "Skippa helskägg") är det med stolthet vi konstaterar att vi är den första orkester i världen som gör detta. Men varför är vi den första? Hur kommer det sig att vi med relativ lätthet gör det som ett helt musikliv tycks mena är svårt och snudd på omöjligt? Jag är ingen förespråkare av mer skuld och skam till alla...men 2010 tycker jag nog att musiklivet bör ta sitt ansvar för historieskrivningen på allvar. Med konkreta handlingar, inte bara riktningslöst pladder om att det kommer att lösa sig i framtiden.