Nu är säsongen igång!

I lördags drog vi igång Skippa Helskägg - världens första jämställda säsong. En engagerad debatt föregick konserten, till vilken Stockholms Unga Blåsarsymfoniker agerade förband. I debatten medverkade en rad namnkunniga musik- och kulturpersonligheter, och samtalet kretsade mycket kring kvalitetsbegreppet - vem har tolkningsföreträdet i dag och hur kan man bredda och fördjupa samtalet? Som startskott för vidare samtal tycker jag att panelen gjorde ett utmärkt arbete - spännande inlägg från alla! Och konserten...Fantastiskt tight och laddat spel av orkestern gav rum för en stor upplevelse, vilken kvitterades av strålande recensioner såväl i SVD som i DN! Det uppstod många starka ögonblick också av utommusikalisk karaktär: då de närvarande (tiotalet) kvinnliga tonsättarna i publiken reste på sig på Karin Rehnqvists anmodan, kändes ögonblicket starkt symbolladdat.

Samtidigt har SVT rapporterat och tidningarna skrivit om hur andra statsunderstödda musikverksamheter i Sverige inte håller fanan särskilt högt i fråga om jämställdhetsarbetet. Eftersom vi inte ännu har statsstöd kanske vi skulle kunna få komma med i gänget och dela med oss av våra erfarenheter på området. Det är bara att ge oss ett statsbidrag, så kan vi hjälpa till att förbättra den statliga orkesterstatistiken på området -och dessutom vara med i kvalitetsutvecklingsarbetet på nationell nivå!

Skippa helskägg!

I morgon smäller det - invigningen av Skippa helskägg! - världens första jämställda orkestersäsong. För den som till äventyrs missat det går tilltaget ut på att spela lika mycket musik skriven av kvinnor som av män. I dagens SVD kan man läsa om detta. Musiken vi spelar är vacker, medryckande, utmanande, kraftfull och subtil...Kort sagt: som musik ska vara. Kom därför och var med om denna världsunika händelse som går av stapeln i morgon på Berwaldhallen. Konferencier är Marika Lagerkrantz. Det blir också ett samtal före konserten, där vi med ett antal namnkunniga kulturpersonligheter (däribland Kulturådets styrelsordförande och Kulturdepartementets stabschef) diskuterar musikinstitutionernas arbete med bl a repertoarfrågor. Vi har också bjudit in Kurt Nordkvist från Arjeplog som lovat delge oss sina erfarenheter av manliga nätverk inom scenkonsten i ett litet specialskrivet anförande...Nedan en länk till SVT:s Kulturnyheterna som i går sände ett reportage från repetitionerna. Välkomna!

http://svtplay.se/v/2130714/kulturnyheterna/2_9_19_00

N11 debatten nu igång!

Redan för ett år sedan, med Kulturutredningen, då misstankarna om en kommande nedläggning av Rikskonserter blev tydliga, började jag rota i frågan om N11. En proposition och ytterligare en utredning senare har politikerna fortfarande inte tagit ett trovärdigt grepp kring frågan. Det som då var förutsägbart var att den nuvarande situationen skulle uppstå, nämligen att staten tycker att lokala och regionala finansiärer ska ta över, och de är i sin tur kallsinniga inför en plötslig kostnadsökning. Men som man nu iscensatt det liknar situationen ett försök att förstöra möjligheterna - det är som om staten var en villaägare som knackar på hos grannen och överräcker amorteringarna, tackar för sig och går. Det behövs - kära politiker - TID för att bygga alternativa finansieringar. Och i detta fall är det Kulturdepartementets ansvar att bygga förutsättningarna för processen, eftersom de ansvarar för nedmonteringen. Det tänker man BÖRJA med i augusti, ungefär samtidigt som Fastighetsverket behöver börja leta efter andra huvudmän än musikaliska...Jag undrar lite över hur man tänkt sig detta - skulle inte hyresvärden reagera på ett nedläggningshot? Trodde Kulturdepartementet att denna myndighet skulle sitta med armarna i kors tills politikerna bestämt sig? En sällsynt taskig timing - för oss som sysslar med musik är det en självklarhet att beakta varje given situations behov av specifikt tempo. Kanske behövs lite ensembleträning på departementet? I dag var i allafall en artikel publicerad i DN. Tonsättaren Anders Nilsson har startat en Facebooksida för Nybrokajen, som på ett dygn gått från noll till femhundra medlemmar. Och vi fortsätter att slåss för våra utvecklingsidéer på kajen!

PÅ Nybrokajenfronten inget nytt!

Ännu ett regeringsmöte, och inget beslut om de beramade "rundabordssamtalen" angående Nybrokajen 11:s framtid. Man undrar ju...

Skippa Helskägg - releasen

Så var det dags! Säsongsprogrammet som låtit vänta på sig i drygt hundra år har presenterats... Med vår jämställda säsong, kallad "Skippa Helskägg" skapar Blåsarsymfonikerna musikhistoria. På bilden syns gänget uppställt för en sista genomgång före släppet. Vi är för dagen iförda helskägg som symboliserar den goda täckning av manlig musik som orkestersverige kan uppvisa. I bakgrunden har vi sinnebilden för miljöerna som format den moderna tidens repertoarresonemang... Gallen-Kallelas Symposion, med en till synes rätt packad Sibelius i högerkant. Bredvid mig, som är iförd grått ZZ Top-skägg, står Sofia Nyblom, redaktör för säsongsprogrammet. Lena Haag, programrådets ordförande, var på repetition då bilden togs.

Sällan når vi i orkestervärlden upp till det nu ganska urlakade ordet "unikt". Men nu jäsingen... Lägger man därtill en Länsmusikverksamhet som vässat de kvalitativa klorna, så kan ni förstå hur taggade vi var då vi mötte världspressen i torsdags. DN var som vanligt på hugget och ville publicera först. SRP2 höll den publicistiska fanan högt och prioriterade detta genom Mitt i Musikens utsända. Men resten då?

Mycket spaltutrymme har ägnats de senaste åren åt att måla upp musiklivet som ett träsk av dåligt jämställdhetsmedvetande (ingen vidare bild - jag vet). Dessutom har det ofta konstaterats att institutioner och orkestrar lider av en viss obenägenhet till förändring. Det är är därför intressant att notera att stora delar av pressen väljer bort den största nyheten i orkestervärlden sedan Karajans uppståndelse (som ju inte ägt rum). Ja ja, jag överdriver...men helt klart är detta något "unikt"i verklig mening i en orkestervärld som vant publiken vid en 99-procentigt manligt utbud. Säsong efter säsong. Decennium efter decennium. Vad säger pressen då? Vid rundringning får vi de generella bortförklaringarna och mumlet om Gasklockor och redaktionella beslut utanför journalisternas påverkan. Här fanns ju faktiskt en möjlighet för media att problematisera och för läsarna och tv-tittarna beskriva det som faktiskt sker här och nu i musiklivet. Och också det som INTE sker.

Undra på att orkestervärlden betraktas som ett reservat om också media behandlar det som ett sådant och samtidigt bekräftar den ikonografi som den klassiska världen påstås försvara. När man som vi kliver ur Beethovenkoden skapas en kanske naturlig förvirring, med tanke på att normen stipulerar att orkestrar troget som en klocka och år efter år överraskar sina lyssnare med ännu ett framförande av Brahms, Mozart och Tjajkovskij.

Vi förstår det, och hoppas att vi kan få ytterligare tillfällen att berätta om hur vi tänker och arbetar med repertoar. Lika viktigt som att orkestrar sätter sig i dialog med samtiden (och omformulerar sina positioner) är att det finns arenor för offentliga samtal och kritiska ståndpunkter för utvecklingen av den offentligt finansierade konsten. Och då inte bara inom litteratur-, teater- och bildkonstområdet. SVT väljer att spegla bl a ytterligare en uppsättning av Tosca. Av Giacomo Puccini. Denna gång i Norrköping.

Äntligen!

Men låt er inte missledas av mina syrliga kommentarer...Vi är mycket glada för den uppmärksamhet vi ändå fått och framförallt för det innehåll vi nu kan presentera! Samma dag som vi släppte programmet fick vi också veta att Statens Kulturråd gett oss en slant för att vi ska kunna genomföra bl a en seminarieverksamhet i anslutning till våra konserter. Något som gjorde oss extremt glada, eftersom en stor del av projektet handlar om att kunna föra en fördjupad diskussion om de val vi gjort. Invigning av säsongen är den 4 september -kulturministern är inbjuden, och KVAST (Kvinnlig anhopning av Svenska tonsättare) delar ut Guldkvasten under konserten. PÅ Facebook kan ni leta upp gruppen Skippa Helskägg. Gå med och visa er uppskattning för inititativet och/eller kommentera!

Det ödmjuka örat

Nu har repetitionerna inför konserten med bröderna Bhattacharya dragit igång. Laguppställningen är fascinerande. Blåsarsymfonikerna, den evigt energisprutande Christian Lindberg och så slidegitarrvirtuosen Pandit (mästare) Debashish Bhattacharya och hans tablaspelande bror Subashish. Mötets unika karaktär fick en kickstart vid det frukostmöte jag och några medarbetare hade med Bhattacharyabröderna på deras hotell. Bakgrunden är följande: då Lena Haag för ett par år sedan började fundera kring ett koncept där man skulle integrera ett indiskt perspektiv i konserten, fick jag i uppdrag att skriva för den solist vi skulle hitta. Efter att ha letat runt ett tag, fann vi Debashish. Processen började med att jag lyssnade på hans musik - traditionsrik indisk konstmusik med en modern "twist". Och virtuost spelat - mycket virtuost. Ganska snabbt insåg jag att det var som upplagt för att hamna i någon sorts etnofälla - dvs att jag skulle försöka skriva i den tradition som Debashish och hans bror ägnat decennier åt att studera skulle bara bli fånigt. Därför skrev jag ett orkesterverk som jag ville skulle iscensätta denna kulturskillnad: den organiska och lyhörda indiska klassiska musiken som möter den formplågade och ångestridna västerländska klassiska traditionen... Därefter inbjöd jag Debashish att utforma en solostämma till verket. Igår fick jag för första gången smaka på vad detta grepp lett till. Under frukostmötet visade mig Debashish en analys av verket i bengalisk notskrift - allt fick plats på en halv A4. Han hade lyssnat på en mp3-fil av stycket och memorerat innehållet. "Då jag började min tioåriga utbildning", sa Debashish, "förbjöds jag att ta med papper, penna och bandspelare. Allt jag gjorde under 10 år var att memorera de cirka 20000 olika ragor och former som vår tradition bygger på". Jag började fundera på hur Debashish skulle ta sitt första möte med en västerländskt skolad orkester...Debashish förklarade också för mig att jag på något mystiskt vis i mitt verk lyckats pricka in formen för en raga som handlar om "en sorgsen kejsare". Min ataktarter hade också ledigt fogat in sig i de indiska 10-slagsperioderna.

Det gick lysande. Debashish inledde med att för orkestern berätta om sin tradition och sin utbildning samt förklarade att han var här för att lära (!). Jag tror aldrig jag hört en västerländskt skolad solist säga de orden inför en första repetition. Under repetitionen kunde alla bevittna hur Debashish och Subashish liksom lyssnade sig in i sammanhanget och tog en allt större och rikare plats i det musikaliska rummet. Jag tror att musikerna gick därifrån inspirerade och upplyfta av det musiska sätt som bröderna närmade sig sammanhanget.

Eller som Debashish sade efter repetitionen: "Det är en nåd att få arbeta med musik".

VD-bloggen: Debatten om musiken och jämställdheten

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=3358&artikel=3487224

Debatten om musiken och jämställdheten

Den senaste tiden har jämställdheten på musikområdet diskuterats extra flitigt. P2:s program Mitt i Musiken presenterade en liten undersökning som visade på de skrämmande siffror många av oss sedan länge känner till: musikområdet ligger långt efter andra konstområden då det gäller jämställdheten. I kommentarerna till nätversionen av Mitt i Musikens veckomagasin har några lyssnare reagerat på vad man menar är snedvriden journalistik. En lyssnare skriver: "När det gäller nutida tonsättare måste siffrorna sättas i relation till att kvinnorna bara utgör 15% av tonsättarkåren (se FST:s hemsida). Går man tillbaka 10 år var andelen kvinnor kanske 5% och dessförinnan var den ännu mindre. Den äldre konstmusiken utgör kanske 90% av repertoaren och bland klassikerna finns tyvärr inga verk av kvinnor". Inlägget är typiskt och visar på de problem musiklivet generellt får då det handlar om självreflektion. Frågorna är också knepiga. Lyssnaren vill göra gällande att verkligheten ser ut så här. Man kan med detta resonemang knappast klandra musiklivets aktörer för att det inte är bättre ställt- historien talar sitt tydliga språk, verkar man mena, och låt oss därför vara nöjda med att antalet kvinnliga tonsättare som är medlemmar i FST ökar.

Jag blir lite trött.

Också kan jag börja klippa med ögonen då jag hör annars kloka människor säga att det "ändå ytterst är en fråga om kvalitet". Föreningar av FST:s typ, orkestrar, länsmusikorganisationer, akademier - alla som är en del av musiklivets förgreningar gör val. De flesta av dessa val är sprungna ur delvis samma läsart: Historien är som den är och framtiden är svår att påverka. Men historien, så som den utformats och alltjämt beskrivs, är ju också resultatet av en mängd val som träffats i fråga om kvalitetsdefinitioner och vilka som ska få vara med och leka i musiklivets hierarkier. Spelsätt, estetiska val, beteenden, utseende, kön, etnicitet, sociala kvaliteter m.m. OCH (för all del) musikalitet är alla en del av det raster som historiskt (och alltjämt) spelar en roll i urvalsprocesserna.



Över alltihop vilar dock fortfarande bilden av musiken som en form av "absolut" konstform. Denna "absolutism" vill inte kännas vid vare sig kropp, kön eller andra värden, strukturer och signalsystem än de som musiken själv tycks ställa upp. Musiken och kvaliteten, tycks man mena, ÄR natur, och som sådan inte en del av det övriga samhällets (underförstått låga) bråkande om mäns och kvinnors jämställdhet...För min del har det varit avgörande att kunna konstatera att vi fortfarande skriver historien. Det är en aktiv handling som vi i musiklivets olika funktioner utövar varje dag. Och se - plötsligt kan man börja hitta musik skriven av kvinnor i alla epoker. Men på vägen finns en mängd föreställningar som lika aktivt måste bemötas och bearbetas. Inte minst hur vi väljer att definiera kvaliteten. Man måste aktivt mota de svaga valen (kändisfaktorn, igenkännandet som styrande princip för institutionell verksamhet) till förmån för dem som är med och bygger ett nytt musikliv. Då vi om någon månad presenterar vår orkesters första jämställda säsongsprogram (Under arbetsnamnet "Skippa helskägg") är det med stolthet vi konstaterar att vi är den första orkester i världen som gör detta. Men varför är vi den första? Hur kommer det sig att vi med relativ lätthet gör det som ett helt musikliv tycks mena är svårt och snudd på omöjligt? Jag är ingen förespråkare av mer skuld och skam till alla...men 2010 tycker jag nog att musiklivet bör ta sitt ansvar för historieskrivningen på allvar. Med konkreta handlingar, inte bara riktningslöst pladder om att det kommer att lösa sig i framtiden.

Utredningen har landat

Utredningen om vad som ska ske efter Rikskonserter har levererats. Mycket intressanta tankar har plockats upp och knådats av utredaren Eric Sjöström och hans sekretariat. Resultatet är två olika förslag: ett staligt nytt "musikverk" och en minde omfattande ny musikplattform som skulle ligga under Statens Musiksamlingar. Jag återkommer till lite tankar kring dessa idéer och hur de har skisserat uppdraget för detta nya.
Bra också att utredningen föreslår ett rundabordssamtal om hur man ska lösa Nybrokajen 11:s framtida verksamhet. Överraskande för oss var att denna utredning - som ju i mångt och mycket vill vara en satsning på det fria musiklivet - väljer att peka ut Konserthuset i Stockholm som den lämpligaste aktören att ta över.
Vi på SLB och Länsmusiken i Stockholm befinner oss sedan länge i en process där vi undersöker våra möjligheter att bl.a. driva en utvecklingsverksamhet i nära dialog med de fria professionella musiklivet på just N11. Och i en sådan idé finns det såklart plats för många musikkunniga och drivande aktörer - det är ju möjligheten av att skapa en tummelplats för länets underfinansierade fria musikliv som är det intressanta - inte i första hand vem som håller i tömmarna för utvecklingen. Jag ser fram emot många intressanta diskussioner i ämnet!

Vad vill Philippe Hurel dig?

Det är inte lätt att hitta tid för att blogga. Undrar hur alla dessa superbloggare gör för att hosta fram ett par tre inlägg om dagen? Antagligen behöver de i varje fall inte planera orkester- och länsmusiksäsonger, göra bokslut, ansökningar samt propagera för ett rikare musikliv i Stockholm. Men som det står i visan: jag är inte bitter. Jag tuffar på i den takt som det dagliga arbetet medger, och hoppas det som trots allt kommer på pränt ska kunna ge en inblick i det vi arbetar med på Blåsarsymfonikerna och Länsmusiken i Stockholm.

I dagarna jobbar flera av oss parallellt med en hel drös med uppgifter. Inför lanseringen av innehållet i vår redan ganska omtalade "jämställda" säsong (under devisen "Skippa helskägg"), kommer Lena Haag (basklarinettist och programrådets ordförande) också att börja blogga. Bered er på en intressant färd i musikmaktens korridorer och irrgångar, och en blick på dem som bidragit till att bygga en till stora delar offentligt finansierad värld där kvinnliga upphovsmän och dirigenter är så sällsynta att de nästan betraktas som utställningsföremål.

Dessutom spännande förvecklingar runt ett gästspel i mars - den världsberömde indiske gitarristen Debashish Bhattacharya gästar orkestern. Många intressanta frågor uppstår då indisk konstmusik möter den västerländska konstmusik - jag återkommer med lite inblickar i arbetet med det projektet.

I kväll har Länsmusiken i Stockholm premiär för ett annat internationellt samarbete. Tillsammans med Italienska, Tyska och Franska kulturinstituten samt Svensk Musik är vi med och producerar en minifestival kallad DoubleDouble. Den senaste musiken från Europas tonsättartätaste länder presenteras av internationellt välrenommerade ensembler och den likaledes upphöjda (men svenska) KammarensembleN. Ikväll klingar Philippe Hurels musik - en musik jag först mötte för cirka 15 år sedan - varm, humoristisk med samtidigt knivskarp. För som inte är bekanta med den franska s.k. "spektralskolan" är detta ett måste!

Och: succén från förra året - barnoperan Hattstugan av Malin Hülphers - kommer tillbaka i mars - nu på Musikmuséet. Håll utkik!

Mot Malmö...

06.21 i morse avgick tåget mot Malmö och Körforum - ett arrangemang av KÖRSAM. Länsmusiken i Stockholm har med stöd av Statens Kulturråd dragit igång ett projekt kallat Körscen Stockholm som syftar till att stärka den professionella körsången i vårt län. Därför har nu ett litet gäng från Länsmusiken i Stockholm tagit sig upp i ottan för att i Malmö ta del av några dagars fokus på körsång i en mängd olika former. Vi hoppas kunna ta med oss många inspirerande idéer hem - och självklart knyta många nya kontakter. På bilden syns delar av Länsmusikens planeringsansvariga Lilian Henriksson. Man skulle kunna tro att hon inte vill vara med på bild - i själva verket illustrerar hon bara hur korister inte bör göra om de vill se vad dirigenten vill

Nya grepp...

Läste just i tidskriften OPUS (som för övrigt är en utmärkt temperaturmätare på svenskt - offentligt finansierat-musikliv) att de - som jag själv - tycker att det saknas initiativ i den svenska musikdebatten. Ofta är det alltför tyst, och musiklivet har genom åren varit utsatt för en rad reformer och förändringar varav flera förtjänat ett bättre öde än tystnad. För även bra reformer och förslag kan tjäna på att belysas i en öppen debatt och diskussion. För att inte tala om de dåliga. Till OPUS vill jag säga att jag - och blåsarsymfonikerna - mer än gärna bidrar till att höja temperaturen på samtalet om musik (och musikens villkor). Som ett led i detta prövar vi en mängd olika grepp. Att blogga är ett sådant - ett annat är att aktivt delta i samtal kring hur den framtida politiken på musikområdet ska utformas. Men vi vill också vicka lite på den piedestal som konstmusiken ibland placerar sig själv på - genom att kosta på oss såväl självkritik som ...humor(!). Bilden ovan visar när vi strax efter en konsert tågar mot Nybrokajen i vad som kanske kan vara det kortaste demonstrationståget som synts i Stockholm på många år. Den röda färgen på plakaten till trots var dock manifestationen helt partipolitiskt obunden - rött råkar vara den färg vi valt för en nyligen avslutad reklamkampanj i T-banan. På plakaten står odödliga deviser såsom: "När träffade du en fagott senast?" och "Vad vill Tjajkovskij dig?". Någon kanske skulle hävda att vi här hade ett tillfälle att också idka den ovan omtalade självkritiken och helt enkelt låta bli att kasta en skugga över vår fina orkester...Men vi gjorde en annan bedömning, kan man säga. De Stockholmare vi mötte i julhandeln såg märkbart uppiggade ut av greppet - i synnerhet som vår trumpetare Martin Lood levererade en och annan smattrande fanfar som komp till blåsorkesterns slagordskör.

God fortsättning!

Tillbaka med värkande snöskottararmar efter en anmärkningsvärt snörik julhelg, konstaterar jag att skrivbordet borde rensats ännu bättre före ledigheten. Men nu har jag ett helt år på mig att fixa till det inför 2011…En nyhet damp ner överst på skrivbordet: bland de 50 personer som DN PÅ Stan listar som Stockholms största hjältar återfinns Länsmusikens egen Penny Rosengren, med följande motivering:
”Musikistan, projektet som Länsmusiken startade hösten 2008 för att ge jazzmusik till barn, blommade upp i år. Projektledaren Penny Rosengren höll så föredömligt löst i tyglarna att barnen tilläts närma sig musik som ofta beskrivs som komplicerad och svår – klassiskt, jazz, folkmusik – på ett alldeles okomplicerat sätt.”
Jättekul att detta arbete - och Penny - uppmärksammas. Musik för barn och unga är Länsmusikens huvudsakliga uppgift – och här finns mycket att göra. Eftersom musikens potential och innehåll spänner över så stora fält – från ren funktions- och underhållningsmusik till omvälvande konstnärliga upplevelser – ser vi det som viktigt att barn och unga ges möjlighet att möta just den musik som de inte alltid möter. Hitlistornas musik kranas ut i hela samhället, men tillgodoser bara en liten del av det stora behov som människan har av musik. Och bortom de färdigförpackade halv- och helfabrikaten finns också en annan del av det som är musikens väsen – den levande kommunikationen, klangvärldarna du inte visste fanns, energin du inte visste att du kunde få…allt det ligger som en bonus i mötet med levande musik och musiker. Forskning kring musik pekar på den unika roll som musiken har för människor och människors förmåga att kommunicera. Jag är övertygad om att det i framtiden kommer att visa sig att musikens roll – och kunskapen om musikens verksamma beståndsdelar – har varit sorgligt underskattad i många sammanhang. Inte minst för barns och ungas utveckling. Länsmusiken kommer under 2010 att fortsätta arbeta för att musikens roll och ansikte breddas och fördjupas i Stockholms län. Nyårslöfte? Japp.